Ny elcentral

Jag köpte förra hösten en begagnad isolertransformator på 20 kVA (vilket är en pryl som isolerar båten galvaniskt från land för att minska korossionsproblem). När jag skulle koppla in den för några veckor sen så märkte jag att den hade 230 V huvudspänning på sekundären och inte 400 V som i vanliga svenska elsystem. Det betyder att det är typ 115 V mellan fas och nolla vilket jag tänkte var lite norskt och trodde jag hade kastat pengarna i sjön.

För nåra dar sen hade jag besök av El & Marinteknik som ska hjälpa mig att koppla lite el. De informerade mig om att det inte alls var fel utan att man kör så på större båtar, norskt system med två faser till uttagen istället för fas och nolla. Man använder alltså inte nolla alls ombord och vill man ha 400 V trefasmaskiner installerar man en separat skyddstrafo till dem.

Snabbt som attan satte de ihop en central till mig som jag ska koppla till isolertrafon när jag får en stund över. Under byggtiden får jag köra allt 230 V genom trafon och så kör jag svetsar och kompressor på 400 V direkt från landströmmen.

Tillsatsmaterial

Jag var och hälsade på Per Brännström på Svenska Elektrod och fick med mig lite svetspinnar, tråd, skyddsfilt etc.

 

Kollar man noga ser man den nya och den gamla gaskåpan till MAGen. Den gamla var rätt rejält medfaren…

Sänka golv

Igår var både Vincent och Konrad på plats på dan och meckade. Vi började med att bygga förvaringshyllor i akterruffen. De är till för att tömma ett visst garage på skrot som jag har råkat dumpa där…

 

Sen satte vi tänderna i förpiken. Golvet där behövde sänkas ca 20 cm för att hamna på samma nivå som i det större främre rummet.

Så här såg det ut innan skärbrännaren och vinkelkaparna sattes i arbete:

 

Några balkar kapade:

 

Sven kom förbi på kvällen och kapade lite. När vi var klara för kvällen så hade vi sänkt tre av sex balkar:

 

Idag tog jag och Konrad tag i resterande tre balkar och punktade fast allt på rätt ställe:

 

Golvet lutar i sidled (längs båtens longitudinella axel) jämfört med golvet i det bakomliggande rummet. Jag misstänker dock att det är det aktre golvet som lutar i förhållande till båten. Jaja, allt lutar ju ändå åt ett eller annat håll på en båt…

 

Fönster monterade

Konrad har hjälpt mig att montera fönstrena i styrhytten. Nu fattas det bara dörrar sen är styhytten väderskyddad.

Jag har även kapat ett hål i styrhytten där lejdaren antagligen ska vara i framtiden. Lite osäker på den slutgiltiga placeringen, men det här får duga så länge. Det är skönt att kunna komma upp i styrhytten utan att behöva gå runt hela båten.

 

Vinterboning

Jag och Konrad har vinterbonat styrhytten med presenningar. Det är sorgligt men svårt att förneka att hösten är på väg… Nu är det lite mer vindstilla och torrt i styrhytten så att vi kan fortsätta med att montera fönster etc.

 

Vi har även byggt bord invändigt och satt upp lite lampor som Nisse har dumpat på båten. Det är nu bord längs hela SB sida där det är tänkt att alla motordelar ska läggas upp och sorteras så att man kan montera alla packningar etc.

Turbotrubbel

Turbon har ramlat upp ur maskinrummet. Ser ju vid första anblick helt ok ut på insuget.

 

Avgassidan ser dock inte lika kul ut… Det blir nog till att lämna in den här på renovering.

Björn Lundkvist har bidragit med ett dagsboksutdrag från sin fars styvfar Ragnar Nordlinder (1905-1985) som varit kapten på Stor-Erik. Kul med lite historia!

…en man vid namn Per Ragnar Nordlinder började hälsa på. Han var styrman på Frans Michael, MoDo:s största bogserbåt. Så småningom förstod jag att anledningen till hans visiter var mamma. Jag kallade honom för ”farbror Ragnar”. Det skulle jag fortsätta med ända tills jag flyttade hemifrån, ja kanske ännu längre.

Ragnar var inte särskilt framfusig av sig, men kunde nog ta för sig i sin yrkesroll. Ungefär vid den tid han gifte sig med mamma (1946) fick Ragnar befälet på Stor-Erik. Ragnar hade arbetat vid MoDo sedan 1925. Han hade gått på Navigationsskolan i Härnösand och läst in styrmansexamen, som var en förutsättning för att få ha befäl på ett bogserfartyg som Stor-Erik. Några somrar var jag med Ragnar på båten. Vanligtvis drog vi timmerlass från timmerbommarna vid älvmynningarna dit timret flottats och till fabriken i Husum, eller ibland till barktrumman i Järved där timret barkades innan det sågades i Domsjö. Det hände också att det blev längre turer upp mot Skellefteå eller Luleå, ibland även söderut mot Sandö eller ända till Östhammar i Roslagen.

En bogserbåt kryper fram med 2-3 knop när den drar ett normalt timmerlass. För att bli en framgångsrik bogserbåtskapten måste man ha åtminstone tre goda egenskaper: Kunskaper i praktisk meteorologi, ingående kunskap om den norrländska kusten samt framförallt omdöme. Man måste hela tiden hålla koll på vädret och avståndet till en havsvik man kan nå för att förankra timmerlasset i lä om vädret vänder till det sämre. Många var de skeppare som chansade och gav sig ut, utan att både lyssna på väderrapporten och tolka tecknen i skyn. Ofta blev de av med några timmerflottar, ibland hela lass som drev över till Finland.

Det fanns två olika sorters timmerlass. Timmerflottar där timret är kedjat ungefär som ett ordentligt surrat lastbilslass, och buntar där timret är löst hopbuntat och inte lika stabilt kedjat som flottarna.

Det gällde alltså att även ta med i beräkningen hur stabilt släpet var. Från tiden Ragnar började som skeppare på Stor-Erik och tills han gick i pension 1970 tappade han mig veterligen aldrig en bunt, knappt en stock. Enligt Kurt Jonsson som tjänstgjorde som styrman på Stor-Erik under Ragnars sista tid ansågs Ragnar av kollegorna för att vara den bäste.

Stor-Erik drevs då fortfarande med ångmaskin. Under den första tiden jag var med eldades pannan med ved, så småningom med kol. Veden staplades på däck, och innan den kunde användas måste den lämpas ned i kolboxarna genom runda luckor i däcket. Det måste till en viss snits att vrida till stocken, ca 1,25 m lång, så att den travades snyggt i kolboxen, på det att eldarens jobb underlättades.

Jag extraknäckte som lämpare när jag inte låg i hytten och läste (vilket jag oftast gjorde). Ibland fick jag också styra, som den gången jag styrde när Ragnar gick ned för att dricka kaffe. Då Ragnar kom upp igen visade det sig att en prick, som markerade ett grund, satt fast mitt i timmerlasset. Jag hade gått för nära grundet, och inte tänkt på att strömmarna drev timmerlasset sidledes.

Många underbara sommarnätter och –morgnar minns jag. Långa promenader från viken vi förankrat lasset i ut mot någon udde från viken vi förankrat lasset it, ut mot någon udde för att se om sjögången avtagit och vi kunde gå ut igen. Eller då vi gick ”på lätten” i riktig sjögång, som bröt över hela båten.

Kanske är det han som rattar skutan på den här bilden?

Styrhyttsmeck

Konrad hjälper mig att mecka med ramarna som rutorna i styrhytten ska monteras i:

 

Det är ett jävla pusslande att få till det. Panelerna limmade jag ihop i början av sommaren och de är specialanpassade till varje fack som de sitter i. Hålen som var utskurna i plåten passar inte med panelerna och är inte inbördes i samma höjd och bredd etc, så det blir en hel del kapande och lappande. Sen måste varje rutram mätas in så att den passar precis till motsvarande panel…

 

Förhoppningsvis rullar det på så att vi kan påbörja fönstermonteringen i slutet av veckan.