Med makkan på plats kunde vi rikta in maskin och axel. Texas lyckades lägga vantarna på en mackapär som heter EasyLaser och som gör inriktningen hur enkel som helst.

En lasersändare/mottagare fästs på motorns utgående axel och så fästs en till sändare/mottagare vid stödlagret. De riktas in mot varandra och sen gör man mätningar ved axeln vriden i olika lägen (typ kl 9, 12, 15) och en app säger åt en exakt hur allt är snett och hur mycket som måste justeras på varje fot.

Med en muttrar fastsvetsad vid varje fot är det enkelt att justera in allt på hundradelen och få direkt återkoppling från systemet hur man ligger till.

Jämfört med det traditionella sättet att mäta in allt med bladmått måste jag säga att det här var 100 gånger enklare. Och det blir antagligen rakare också.

Det var ett glapp på ca 30 mm mellan motorns drivskiva och propelleraxeln. En Companion Flange som den kallas på anglosaksiska eller en mellenmakka som vi säger på klassisk svenska behövdes.

Etter ett visst mått av efterforskning på Wold Wibe Web kom jag fram till att makkan borde se ut som ovan. Istället för att beställa material och svarva fram fanskapet själv beställde jag makkan av #John Lawson (John den tredje, fjärde, andre? Den stygge? vem vet… Det för finns för många) som levererade en CNC-svarvad och planslipad skönhet till fläns.

Makkan höll god tolerans men temperaturdifferansen mellan den och det svala maskinrummet gjorde att vi fick övertala propelleraxelkopplingen att bli lite större medelst gaslåga för att centreringsringen skulle gå att få i sitt läge.

Den gamla Stor-Erikvännen Konrad kom förbi och hjälpte Texas att få makkan på plats.

Hydraulslangarna från backslaget till oljekylaren och från backslaget till sig själv fick inte godkänt av kvalitetsansvarige maskinist. De var lagom styva och krackelerade efter ett halvt decennium så de fick ryka.

Detta görs nu innan motorn linjeras för backslagets nedre slanganslutning hamnar bara några millimeter från väggen när motorn är på plats.

Som tur är finns en inbyggd smörjgrop där man får plats med minst en och kanske till och med fyra maskinister om de är väloljade. Och alla som känner mig vet att jag alltid håller mina maskinister välojlade.

Olja och filter byttes förra gången vi höll på med motorn och den oljan har ju sett noll gångtimmar så den får anses vällagrad med fin boque och duger för att återföras så snart nya slangar är på plats.

Det håller på att pysslas även i Groggs maskinrum. Och idag stal Groggen showen och visade att de ligger en bit före oss vad det gäller maskineriet!

Då är det bara att kavla upp ärmarna och hugga i så vi kan komma ikapp.

Som Sune kommenterade till inlägget om propelleraxelns linjering så finns det ju ett stödlager med i bilden. Lagret hade nog inte sett dagens ljus på några decennier så det var väl lika bra att gräva fram det och ta en titt.

Titten såg ut så här.

Och lyfte man på överfallet såg det ut så här efter att alla fladdermöss och spindlar skingrats.

Och på överfallets insida var det inte så jämt och fint som man kunde önska men inte helt katastrof ändå.

Efter lite rengöring med diskborste och WD-40 blev det så här. Lite renare.

Efter lite allmän rengöring av området kring lagerbanorna och den del av axeln som gick att komma åt så hällde jag på lite motorolja på lagerhalva och axel och smackade ihop allt igen. Det får duga tills vidare och vi får ge lagret vidare översyn i framtiden. Nu bör det gå att rotera axeln lite utan att orsaka nån skada i alla fall.

Babbits? Babbits… Babbits!!!

När det skall putsas fläns faller mitt val av verktyg alltid på stålborste på vilkelslip.

Flänsarnas ytor, centreringsgeometri och periferi borstades av ordentligt.

Nån liten skada fanns här och där men inget som inte gick att få bort med några drag med filen.

Innan montage blir det lite mer puts och läppning av ytorna med avrivare/avjämningssten/läppningssten/bryne eller vad man nu kan tänkas kalla en flattening stone på svenska.

I tidernas begynnelse snickrade jag ihop ett litet generatorfäste som det första projektet i maskinrummet. Det fästet hade nu spelat ut sin rätt i och med monteringen av en lite smäckrare generator så nu fick det donera sina spiror till ädlare syften.

Det blev till lyftöron som sen svetsades upp i taket.

Och med öronen på plats kunde vi lyfta Johnny och baxa honom några decimeter framåt.

Detta för att komma åt medbringarskivan och axelkopplingen så de kan göras rent och preppas för sin framtida ljuva och tajta förening.

Ett litet lyft för en motor. Ett stort lyft på vägen mot en framdrift.

Propelleraxeln är inte kopplad till maskin men motorn står där den ska ± nån centimeter.

Propelleraxeln är 135 mm i diameter och ca 6 meter lång. Det sitter ett stödlager 190 cm från axelkopplingen men själva kopplingen hänger fritt i luften. Den hänger då ner lite p.g.a. egenvikten och för att kompensera för det måste den lyftas innan maskinen riktas in.

I Caterpillars Marine Engines Application
and Installation Guide står hur mycket man skall lyfta axeln.

För att överkomplicera saker räknade jag enligt de två sätten som beskrivs i dokumentet och sen även genom att ta fram vikt och nedböjning i CAD-programmet.

Om man vill kolla på beräkningarna kan man göra det i en PDF som jag skapade eftersom jag vet att jag kommer glömma bort allt och vill ha det på pränt.

Summa summarum är att axelkopplingen skall lyftas med ungefär 172,5 kg och den ska då röra sig uppåt ungefär 0,755 mm. Tur att man har gymkort och bra känsla för hur det känns att bänka 172,5 pannor…