Nu har micke filat färdigt på plåtbitarna och luckan har kommit på plats!

Nu återstår lite justering av gångjärnen och en perforerad plåt som ska täcka spalten mot taket.

Våren är här!

Det firas med vårstädning ute och grill i goda vänners lag. Emmy bemannar högtryckstvätten och övervakas av sin karl och dottra.

Här om dan dånade det förbi en bogserbåt och bröt isen i kanalen.

Då passar det bra att även bryta tystnaden här på Stor-Eriks mode- och livsstilsblogg. Min status som influencer har decimerats betydligt de senaste månaderna så det måste det bli ändring på.

Anledningen till tystnaden är att jag har varit föräldraledig med Tea sen i september. Men nu är hon en stor tös och har börjat knata iväg till förskolan om mornarna så nu kan jag få nåt gjort på båten igen.

Ventilerna i förpiken har fått nya tätningslister och fina skruvar. Vi körde gråmålade K6S med tjock bricka för att få ett lite mer nitaktigt utseende än om man hade använt sexkantsskruv.

Nästa steg: Hårdvaxolja golvet. Stay tuned…

Jag fick ett elektroniskt brev av Andreas Tegen som hade lite intressant historia om Stor-Erik att förmedla. Kul!

Jag såg er sida om Stor-Erik idag. Vad kul att båten finns än idag! Själv är jag landkrabba, men jag vet att min farmors far John Nordling (1854-1912) var kapten på Stor-Erik på senare delen av 1890-talet. Det finns en bild i min farmors gamla album på Stor-Erik, som jag bifogar. Mannen på kommandobryggan (eller vad det heter) är sannolikt min farmors far. De övriga vet jag inte vilka det är. Det står att bilden är tagen vid Ratan.

 

Jag vet att John bogserade timmer från Seskarö till sågverken vid Piteå och nedåt Sundsvall. Han bodde med familjen i Strand på Alnö fram till mitten av 1890-talet, sedan flyttade de in till stan. Förutom Stor-Erik var John under flera år kapten på bogserbåtarna Strand och Bore.

 

Innan John gifte sig och fick barn seglade han på de sju haven, var kapten på briggen Martha. Det tog slut 1888, då fartyget sprang läck utanför Kapstaden. Besättningen kunde räddas, men fartyget skrotades. Briggen hette Martha efter Johns mor, Märta Lisa Barthelson, gift Nordling.

 

Andreas Tegen, Tullinge

Briggen Martha

Ett rekommendationsbrev från Per Unandersson (disponent vid Johannesviks AB, som ägde Stor-Erik) till min farmors far. Här står det att han förde Stor-Erik i fyra år, men jag vet inte om det avser perioden i slutet av 1890-talet eller kanske en andra omgång strax före 1910.

Stor-Erik in action i Ratan i Västerbotten. Man ser en massa timmer som skall dras till något sågverk.

Tynningö som ligger brevid skulle ut på en liten provtur. Love, Mika, Tea och jag hjälptes åt att lossa förtöjningarna och passade på att hänga med på turen. Tut tut!

Vi har haft en lååång semester men nu är det slut på såna fasoner.

Jag har lagt en dag på att slipa rent fönsterventilerna från massa lager gammal färg. De fick ligga i en tunna med thinner först för att lösa upp det mesta och sen körde jag med stålborste på vinkelslipen. Det är ganska grovt gjutgods så det blir inte blankpolerat utan planen är att de ska få ett lite rått fartygsstuk. Dock smetar ju stålborsten av stål på godset som sedan rostar. Kanske ett bad i 10 % fosforsyra och sen mässings/syntetborste?

Genom ett redan färdigt fönster kan man skåda Kapten som sätter upp antibarndödsnät vid relingen.

Nät till vänster (SB) och ventiler som inväntar nästa steg i behandlingen till höger (BB).

Jag fick ett mail för ett tag sen av en Tobbe som är släkt med Stor-Erik. Kul att få lite veta lite mer om fartygets historia!

Här har ni berättelsen om hur Stor-Erik fick sitt namn:

Det va sjukt kul att se att denna båt fortfarande är vid liv! Båten är uppkallad efter min farfars farfars farfars farfar Erik Nilsson (1711-1790) som bodde i byn Västanå, Liden. Han kallades för “Stor-Erik” för att han var en stor och ansedd man i bygden med egen bänk i kyrkan. Han var även stor och stark. T ex så hade Stor-Erik ingen häst – det tyckte han va oekonomiskt. Så när han plöjde sina åkrar så tog han helt enkelt en stock som han drog själv. När han skulle handla i Sundsvall så gick han dom ca 5 milen till fots och bar sedan allting hem i sin rygga. Det finns en berättelse om att han en gång köpte 100 kg salt som han bar hem på detta sätt.

Träpatronerna Olof Sillerström (1843-1904) och Per Unandersson (1854-1943) vid Johannesviks AB sågverk på Alnö utanför Sundsvall skulle köpa in en bogserbåt som skulle dra timmer från skiljestället men även från Finland dit man utökat affärerna. Det krävdes en stor och stark båt för detta – och som namn så valde dom Stor-Erik efter deras anfader.

Ha det gott! Å hälsa Stor-Erik!

Bästa hälsningar

/Tobbe Jonsson
Kista

Idag när jag stod och snickrade på garderoberna tyckte jag mig höra ett porlande ljud över radions sorl. Står duschen och droppar? Jag stängde av radion och kunde lokalisera plasket till kölsvinet strax akter om skottet mellan förpik och salong.

Det var skottgenomföringen för slangen som går från vattentankarna och bak till pumpen som är i maskinrummet som läckte. Alltså någon kubik färskvatten eller två eller tre i kölsvinet. Så det blev till att konka runt lite länspumpar och laga kopplingar istället för att bygga garderober idag.

Tur att bottnarna i garderoberna är löstagbara. Här ser man lite plask nere bland vattentankarna.

Men nu är kölsvinet lite renare i alla fall!

Efter en kortare teknisk paus på Iberiska halvön är arbetet på Stor-Erik igång igen.

Medan vi var borta har Micke legat i och målat akterdäcket ljusgrått och fint. Passar perfekt nu när det är 30 grader och strålande sol!

Aktre skottet har även fått lite färg och dörrinstallationen är klar. 

Inne i nedgångskappen har luckan från Visborg oxå hittat till sin plats efter några års mognande på akterdäck. Nu är det ubåtsdörr in till kappen och sen ubåtslucka ner till maskin så det lär inte komma in en droppe vatten även om man kör en eskimåsväng med skutan. 

Den gamla fina luckan som satt där innan ser ut så här. Ca 90x 70 cm yttermått. Är det någon som vill ha den? Det bär mig emot att slänga den på skroten när den skulle kunna pryda en fin gammal båt. Bortskänkes mot att jag även får bjuda på kaffe om nån hämtar den.

Ekerö rederi gled förbi i kanalen med sin kranpråm för att påla lite i Pålsundet. Vi vinkade in dem och de hjälpte till att lyfta av allt tungt skrot från akterdäck.

Kranen var tillräckligt stor för att lyfta allt rakt över båten och ställa ner på kajen. Trevliga och duktiga gossar!

Så nu står ett roder och en gammal dieseltank på kajen. Om någon vill köpa ett rostfritt roder på 1×2 meter inklusive hjärtstock och lagring så är det bara att höra av sig. Eller en tank på ~600 liter. 

Så här rent har det aldrig varit på akterdäck. Nu ska det smaskas på lite färg så vi får en trevlig uteplats till sommaren!

Vi tänkte i vintras att vi skulle vara klara med sovrum, tvättstuga, badrum och däcken till sommaren. Så blev det inte. Men för att i alla fall kunna njuta av sommaren utomhus lägger vi nu om fokus och lägger lite krut på utomhusmiljön.

Akterdäcket har varit fullt med skrot sen flera år. En del ska slängas, en del ska säljas och en del ska monteras nånstans på båten. Vi börjar med att slänga saker och montera dörren och luckan till maskinrummet.

Anna röjer bråte och Micke mäter ur var maskinrumsdörren ska sitta.

Lite vinkelkapande och svetsande senare sitter dörren på sin plats. Dock var skottet allt annat än plant så det behövde tuktas rejält med stålbalk och tvingar. Nu vet det sin plats.

Arbetet i förpiken fortskrider. Tak och väggar är spacklade och målade och nästa anhalt är golvet. Dock hittade vi lite otäckheter när vi meckade lite i skarven mellan golv och vägg.

Vatten i isoleringen! Inte bra. Det tog ett tag att lyckas lokalisera läckan. Först tog vi bort så mycket isolering som man kom åt underifrån. Men det var blött högre upp. Sen kapade vi bort lite pärlspont för att kunna inspektera lite. Vattnet kom fortfarande uppifrån. Ovanför vattenlinjen alltså. Men vi hade ner isoleringen i taket för några veckor sedan och där var det torrt. Det verkade läcka mitt på en plåt vilket inte är så sannolikt.

Efter diverse inspekterande av nitskarvar och huvudkliande hittade vi till slut den misstänkte boven i dramat. Precis ovanför däck vid relingen fanns ett hål i spantet där det antagligen en gång suttiten nit. Det gör det inte längre och när det ligger snö där som smälter så rinner det in vatten bakom spantet och det rinner sen ner och sprids ut horisontellt via en nitväxling. 

Nu är hålet igensvetsat och tätt som ett troll. Isoleringen får torka ut lite innan vi smackar tillbaks pärlsponten.