Björn Lundkvist har bidragit med ett dagsboksutdrag från sin fars styvfar Ragnar Nordlinder (1905-1985) som varit kapten på Stor-Erik. Kul med lite historia!
…en man vid namn Per Ragnar Nordlinder började hälsa på. Han var styrman på Frans Michael, MoDo:s största bogserbåt. Så småningom förstod jag att anledningen till hans visiter var mamma. Jag kallade honom för ”farbror Ragnar”. Det skulle jag fortsätta med ända tills jag flyttade hemifrån, ja kanske ännu längre.
Ragnar var inte särskilt framfusig av sig, men kunde nog ta för sig i sin yrkesroll. Ungefär vid den tid han gifte sig med mamma (1946) fick Ragnar befälet på Stor-Erik. Ragnar hade arbetat vid MoDo sedan 1925. Han hade gått på Navigationsskolan i Härnösand och läst in styrmansexamen, som var en förutsättning för att få ha befäl på ett bogserfartyg som Stor-Erik. Några somrar var jag med Ragnar på båten. Vanligtvis drog vi timmerlass från timmerbommarna vid älvmynningarna dit timret flottats och till fabriken i Husum, eller ibland till barktrumman i Järved där timret barkades innan det sågades i Domsjö. Det hände också att det blev längre turer upp mot Skellefteå eller Luleå, ibland även söderut mot Sandö eller ända till Östhammar i Roslagen.
En bogserbåt kryper fram med 2-3 knop när den drar ett normalt timmerlass. För att bli en framgångsrik bogserbåtskapten måste man ha åtminstone tre goda egenskaper: Kunskaper i praktisk meteorologi, ingående kunskap om den norrländska kusten samt framförallt omdöme. Man måste hela tiden hålla koll på vädret och avståndet till en havsvik man kan nå för att förankra timmerlasset i lä om vädret vänder till det sämre. Många var de skeppare som chansade och gav sig ut, utan att både lyssna på väderrapporten och tolka tecknen i skyn. Ofta blev de av med några timmerflottar, ibland hela lass som drev över till Finland.
Det fanns två olika sorters timmerlass. Timmerflottar där timret är kedjat ungefär som ett ordentligt surrat lastbilslass, och buntar där timret är löst hopbuntat och inte lika stabilt kedjat som flottarna.
Det gällde alltså att även ta med i beräkningen hur stabilt släpet var. Från tiden Ragnar började som skeppare på Stor-Erik och tills han gick i pension 1970 tappade han mig veterligen aldrig en bunt, knappt en stock. Enligt Kurt Jonsson som tjänstgjorde som styrman på Stor-Erik under Ragnars sista tid ansågs Ragnar av kollegorna för att vara den bäste.
Stor-Erik drevs då fortfarande med ångmaskin. Under den första tiden jag var med eldades pannan med ved, så småningom med kol. Veden staplades på däck, och innan den kunde användas måste den lämpas ned i kolboxarna genom runda luckor i däcket. Det måste till en viss snits att vrida till stocken, ca 1,25 m lång, så att den travades snyggt i kolboxen, på det att eldarens jobb underlättades.
Jag extraknäckte som lämpare när jag inte låg i hytten och läste (vilket jag oftast gjorde). Ibland fick jag också styra, som den gången jag styrde när Ragnar gick ned för att dricka kaffe. Då Ragnar kom upp igen visade det sig att en prick, som markerade ett grund, satt fast mitt i timmerlasset. Jag hade gått för nära grundet, och inte tänkt på att strömmarna drev timmerlasset sidledes.
Många underbara sommarnätter och –morgnar minns jag. Långa promenader från viken vi förankrat lasset i ut mot någon udde från viken vi förankrat lasset it, ut mot någon udde för att se om sjögången avtagit och vi kunde gå ut igen. Eller då vi gick ”på lätten” i riktig sjögång, som bröt över hela båten.
Kanske är det han som rattar skutan på den här bilden?
